Idag var det dags att prova på något helt nytt, nämligen att cykla på en Velodrom
I Falun finns Sveriges enda velodrom och för er som inte vet så mycket om denna så kommer först lite velodromfakta.
Vad är en velodrom?
En velodrom är en oval lutande bana för både träning och tävling på cykel. En velodrom kan vara konstruerad av antingen trä eller betong och byggs antingen som utomhus- eller inomhusbana.
Velodromen är konstruerad av kanadensaren Peter Junek, ursprungligen från Tjeckien, som i mer än 30 år konstruerat och byggt velodromer över hela världen.
Velodromen är konstruerad av lösvirke och med en yta av 18 mm björkplywood. Velodromens längd är 190 meter och bredden 5 meter plus 0,6 meter för ”blå bandet”, ytan längst ned. Innanför det blå bandet finns en säkerhetszon som är 2,5 meter bred och helt plan.
Varför behövs en velodrom i Sverige?
Snö och slask skulle kunna vara den enkla förklaringen men faktum är att det finns betydligt fler goda skäl än så!
Det första skälet heter tränings- och utvecklingsmöjligheter. På en velodrom kan man redan som ung kille eller tjej börja träna teknik och kondition under kontrollerade former utan någon som helst inblandning av annan trafik. Eftersom man på en velodromcykel alltid måste trampa utvecklar man ett mycket bra rundtramp, man lär sig att trampa fort och framför allt lär man sig att cykla nära andra i täta ”närkamper”. Detta skapar cyklister som klarar av att ligga i stora klungor på ett bra sätt.
Det andra skälet heter internationell utveckling. Precis som Storbritannien gjorde för cirka 12 år sedan, bestämde sig för att bli en världsnation på bana, både kan och vill vi att Sverige skall bli en ledande cykelnation även på bana.
Historik.
Redan i slutet på 1800-talet blev velodromcykling en mycket populär företeelse, både i Sverige, Europa och USA. Faktum är att Madison Square Garden i New York först startades som en velodromanläggning.
I Sverige fanns den sista velodromen i Stockholm. Efter ett beslut av Svenska Velocipedförbundet anlades en utomhusvelodrom vid Kristineberg på Kungsholmen 1923. Efter några års användning revs den och fick ge plats åt Kristinebergs IP.
Hur kom det sig att vi testade att åka på velodromen och hur kändes det?
Inom velodromen i Falun finns gymmet Sportlife och denna dag så var vi 4 st som hade anlitat Roine Grönlund som instruktör för våran prova på runda.
Roine jobbar som instruktör på Velodromen med bl.a. följande meriter.
Svensk mästare i linjelopp 1975, totalsegrare i bergspristävlingen i Milkrace (England runt) 1973, etappsegrare i Milkrace 1974.
 |
| Roine |
Förs lite om cykeln: En velodromcykel är snarlikt en vanlig landsvägsracer förutom att den saknar bromsar, växlar och frihjul. Alltså finns bara en växel och tramporna följer med hela tiden. Exakt samma sak som det var på trehjulingarna när man var liten. För att bromsa så var det bara att hålla igen med tramporna. Vill man åka baklänges så är det bara att trampa bakåt. Men det är det ingen som gör.
Vi började att åka runt på den mörkblå säkerhetszonen för att känna på cyklarna. Sedan blev det slalom mellan lite koner. När vi började behärska cykel så var det dags att ta steget upp i banan. Förs längs ner på det ljusblå fältet för att sedan öka farten och gå upp till den röda linjen.
Det var här det började bli läskit. Kurvornas dosering är mycket värre än man kan tänka sig när man står nere och ser på. För att int kana ner så var vi tvungna att trycka på så att vi hade bra fart och därigenom sögs fast i underlaget.
Efter några varv så var det dags att klättra ännu längre upp i banan. Nu hade man blivit lite tuffare så det kändes inget värre där uppe än då vi höll till på den röda linjen.
Som avslutning så blev det fri åkning med varierande plats på velodromen. Låg man högt i kurvorna och gick nedåt på rakan så blev det väldigt skjuts med denna nedförsbacke.
Avslutningsvis så var det en trevlig men lite otäck upplevelse. Precis som det är att åka berg och dalbana.
Vackert lackerad med alla fixstjärnorna på bussen samt en härlig solbalkong.
