Det är det som orienteringslöpning handlar om plus att hela tiden veta var man är och var man skall.
Däremot så är det förhållande ovanligt att en orienteringslöpare vrickar eller stukar fötterna. Det verkar som man har något slags inbyggd känsel att inte sätta ner foten fel.
Min värsta stukning skedde på ett platt och fint elljusspår. Förmodligen var den inbyggda känseln bortkopplad.
Däremot så händer det mycket andra grejer.
Ta t.ex. i Eskilstuna under helgen som har varit.
På fredag kväll sprang jag rakt in ett lutande tråd med huvudet före. När jag sprang och samtidigt läste på kartan så observerade jag inte trädet framför mig. Det blev en ordentlig smäll mitt i panna. Som tur var så hade jag kepan nerdragen så att såret blev lindrigt. Efter en liten stund så kvicknade jag till och kunde fortsätta mot nästa kontroll.
Den mesta gyttjan har redan runnit av när jag kom i mål |
Inte mitt kärr men snarligt. I stället för vatten så var mitt kärr fyllt av gyttja |
Man får vara glad att man var enda grisen just i detta kärr-hålet och allt gick bra på egen hand.
De som är med och springer tjur-rus och motsvarande kan slänga sig i väggen eller kärret.
Vi orienterare kör tjur-rus flera gånger i veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar